Jag skrev en vinterdikt till min kusin.

Gå inte barfota i min trädgård
Den är iklädd skärvor av iskristaller
Och vita flingor faller oupphörligt
På en ö som heter vinter
Snön smakar socker

Han är stark och tror sig våga
Kanske har han insett
Att det är vad livet går ut på
Medan isen smälter bort
I evig glömska


(Jag saknar min flickvän)

De kan väl inte bara göra så?
De kan väl inte bara ta dig ifrån mig sådär.
Inte såhär hårt och känslokallt.

Tror de att jag överlever utan dig?
Fast det är väl klart de inte bryr sig.
Men jag tror inte att jag överlever om du försvinner.

Jag tror jag dog lite.
När jag hörde att han
beter sig som om du
tillhör honom. Som
om du tillhör någon
annan än mig.

Och jag tror jag
dog lite när jag
tänker på att du
kanske hatar mig
ändå som i mina
mest hatade
minnen.

Och jag tror jag
dog lite varje gång
du sa mitt namn
för egentligen gör
du mig så lycklig,
men det är svårt
när all kärlek
dränks i skräcken
att förlora dig.

Det känns som om mänskligheten
bara är till för naiva psykopater
Mina ådror är intakta

Hjärtat bankar
Skakningar

Jag installerar extra säkerhet
För att hålla tillbaka tårarna

Jag lever.

Fast än jag har huggit
mig själv med rakblad
varje dag den senaste
tiden, fast än jag vet
att det kommer bli
ärrigt och fult så vet
jag att jag lever. Jag
känner mig mer
levande än på lång
lång tid och jag tänker
börja leva. Jag
tänker ta tag i livet.
Med lite hjälp ska jag
klara av skolan,
jag ska orka leva.

Jag är ärrig men
jag är inte död och
det är dags att börja
visa för er att jag
orkar. För nu tänker
jag orka. Jag pressar
mig själv till att
orka och nu, just nu
känns det äntligen
bra att leva. Jag
kan inte slösa bort
mitt liv. Inte ensam.
Jag har dig nu.
Jag har er, ni är så
värda att leva för.
Tack för det.

Mitt hjärta slår sönder min
kropp och mina lungor får
ingen luft men jag försöker.
Jag försöker. Och jag förstår
inte hur det kan vara så
svårt att överleva. Vad
hände med min jävla
överlevnadsinstingt och
vad hände med min starka
ständiga vilja att klara mig.
Att klara det här. Vad hände
med min styrka och min vilja,
mitt hopp?

Jag fallar så hårt att jag måste
hållas inlåst för att orka leva och
jag måste hållas under ständig
uppsyn för att inte försöka såga
upp mina handleder.
Jag är utmattad.

Det fanns aldrig något hopp.

Jag tappade hoppet för vår relation för
en lång, lång tid sedan. Jag kommer inte
längre bo hos min far.
Jag är så trött på att försöka fixa det här.

Förlåt.

Jag skriver nog enbart här för min egen
skull eller så tror ni det. Jag tror att det
inte finns en enda person som läser min
blogg för jag kan inte läsa era tankar och
inte en sate kommenterar. Kanske vill
inte inte veta att jag mår såhär eller så
bryr ni väl er bara helt enkelt inte. Och
då spelar inte jag heller någon roll och
mitt kämpande och min ständiga kamp
är bara ett ödslande med tid. Det vet jag.
Men jag är så van vid att må såhär. Jag
är rädd för att ta steget till att må bättre,
ansvaret. Jag är skräckslagen inför att
våga stå på mina egna ben och för att
bli lämnad ifred. Rädslan är för stor för
att verkligen försäkra er om att ni aldrig
kommer hitta mig sårig på golvet igen.
Förlåt mig.

"Självdestruktivitet är sättet vi valt att må dåligt på."

En lättnad lägger sig över mitt psyke när jag
upptäcker rakbladet som fortfarande ligger
gömt på mitt nattduksbord. Ett misstag och
jag har fortfarande min vassa räddning nära
till hands. Jag skrattar med fnissen i mitt
huvud ett ögonblick. Lättnad är så enkelt.

De kryper runt på mitt golv och skrattar
åt min rädsla, jag gömmer mig i min koja,
mitt skyddsnäste och fokuserar på min
andning. Efter så många år av krypande
har de fortfarande inte lärt sig stå och jag
är så svag. Så mycket svagare än dem.
Små viskningar, om tystnad och skydd.
Dina kläder ligger utspridda på mitt golv
men din värme är så långt borta, alldeles
för långt borta ifrån min rädsla och jag
kan inte nå dig när jag inte vet vart du är.
Jag hör dig, i min närhet och när jag ser
mig omkring har du skrämt bort alla
mina demoner. All min rädsla känns
plötsligt så fyll av tomhet och jag kan
andas. Håll om mig, och det gör du.

Hej, jag mår inte så bra just nu,
har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?

Bubblor spricker och lämnar små tunna
melodier,små glädjeskrik och hela jag
ryser när kylan omringar all min hud.