"Självdestruktivitet är sättet vi valt att må dåligt på."
En lättnad lägger sig över mitt psyke när jag
upptäcker rakbladet som fortfarande ligger
gömt på mitt nattduksbord. Ett misstag och
jag har fortfarande min vassa räddning nära
till hands. Jag skrattar med fnissen i mitt
huvud ett ögonblick. Lättnad är så enkelt.
De kryper runt på mitt golv och skrattar
åt min rädsla, jag gömmer mig i min koja,
mitt skyddsnäste och fokuserar på min
andning. Efter så många år av krypande
har de fortfarande inte lärt sig stå och jag
är så svag. Så mycket svagare än dem.
Små viskningar, om tystnad och skydd.
Dina kläder ligger utspridda på mitt golv
men din värme är så långt borta, alldeles
för långt borta ifrån min rädsla och jag
kan inte nå dig när jag inte vet vart du är.
Jag hör dig, i min närhet och när jag ser
mig omkring har du skrämt bort alla
mina demoner. All min rädsla känns
plötsligt så fyll av tomhet och jag kan
andas. Håll om mig, och det gör du.
Hej, jag mår inte så bra just nu,
har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar