Förlåt.

Jag skriver nog enbart här för min egen
skull eller så tror ni det. Jag tror att det
inte finns en enda person som läser min
blogg för jag kan inte läsa era tankar och
inte en sate kommenterar. Kanske vill
inte inte veta att jag mår såhär eller så
bryr ni väl er bara helt enkelt inte. Och
då spelar inte jag heller någon roll och
mitt kämpande och min ständiga kamp
är bara ett ödslande med tid. Det vet jag.
Men jag är så van vid att må såhär. Jag
är rädd för att ta steget till att må bättre,
ansvaret. Jag är skräckslagen inför att
våga stå på mina egna ben och för att
bli lämnad ifred. Rädslan är för stor för
att verkligen försäkra er om att ni aldrig
kommer hitta mig sårig på golvet igen.
Förlåt mig.