Zebraflickan.

När jag slutligen är i din famn igen
så är jag täckt i röda zebra ränder.
Mina missfoster, mina monster har
tagit över kroppen de hatar så mycket
och försiktigt skurit mig över hela
armarna och delar av låren. Det blöder
inte men såren svider ändå i dagar innan
svullnaden slutligen går ned igen och
jag vet inget annat botemedel mot
missfostren än att skära mera men
såren får svida och jag gräver ned
rakbladen dagen därpå tillsammans
med världens bästa flickvän.

Och nu är zebraränderna knappt
synliga längre men den brännande
känslan i min kropp försvinner inte.
Jag är prinsessan på ärten som sover
på tre madrasser och ändå har ont.
Jag kan knappt hålla ögonen öppna,
varje andetag svider i mina lungor
och det är nu ensamheten tar över.

Jag tänker skriva en bok. Ingen
kommer vilja ge ut den och det är
nog ingenting jag vill ändå. Den kommer
säkert bli hemsk. Men jag har alltid
velat skriva och nu tänker jag göra
det. Det är tid att lära mig leva.

Och jag önskar så mycket att
du var här. Din röst är här men
du är så långt borta och jag gråter
tyst i telefonen och hoppas att du
ska säga någonting. Jag vill ha
en av dina underbara kramar
som jag behöver så mycket.
Jag saknar dig.