Andningssvårigheter.

Jag får inte in tillräckligt med luft i mina lungor.
Jag vågar inte försöka, jag vill inte väcka någon.
Jag fryser ihjäl. Jag är täckt i gåshud. Jag har en
massa kläder på mig, fast än jag gick till sängs
för länge sen. Jag mår alldeles för dåligt för att sova.
Det är som om rummet är fruset, men ingen
rök kommer ut ur min mun när jag försöker
andas lugnt och sansat, utan större resultat.
Jag får ingen luft, ingen tystnad, ingen hjälp.
Den hjälpen jag ständigt får, finns inte här på
natten. Så rösterna regerar och min kropp blöder.
Fast inte idag. Bara en liten droppe blod.
Jag försökte lova att inte skära mig.
Men en kort minneslucka och jag har ingen
kontroll längre. Jag försöker, jag lovar.

Jag ser bilder i mitt huvud av mig själv,
rösternas otäcka kroppar har tagit form
i mitt huvud för länge sen. Bilderna visar
hur de torterar mig. De skär i min hud
med sina långa smutsiga knivnaglar.
De sträcker ut mig med all sin kraft.
Jag har aldrig sett mer skräckinjagande
varelser. De tuggar sår på mina armar.
De försöker komma nära mig och jag
vet att om jag låter dem ta mig nu,
är jag redan död. Men det kommer jag
inte göra. De skrattar, men de kan
inte hitta mig när de inte hör hemma
i min verklighet. Jag har hittat mitt
gömställe. En plats så säker att inget
kan ta mig där. Jag fann din famn.

Grattis syster på födelsedagen.

Jag vill kunna andas.
Jag behöver luft.
Jag ser inte så mycket, det är
en prick som skiner igenom och
runt allting är det bara vitt.
Jag är så rädd och trött och
bara ett par sår skulle rädda
mig från det här. För just nu.
Men snart är jag i dina armar.
Jag behöver förbereda mig på
att göra mig av med rakbladen.
Jag lämnar bort en del av min
säkerhet, till er, rädda mig nu.