Verkligheten?

Som vanligt vaknar jag skakandes utan dig utav mammas rop som ekar i mitt huvud.
Allting är så dimmigt, allting är så avlägset.
Jag märker att jag skakar.
Jag inser att du inte är här.
Jag ser ingenting, det är så tomt framför mina ögon.
Någon sorts tomrum.
Som drömmen man inte drömt än.
Men jag sover inte.
Allt jag hör och märker av är mammas skrik.
Klagoropen som aldrig kommer ta slut.
Skriken varar i timmar.
Det värker i varje muskel jag har och jag vågar inte röra mig ännu.
Jag försöker ligga helt stilla, ihopkurad och låtsas som om jag inte är där.
Men hon ser mig, såklart hon ser mig.
Hon drar upp mina persienner,
tomrummet blir så mycket ljusare.

Jag drabbas av panik.
Hon märker det inte.
Hon fortsätter med sina klagorop.
Jag gråter så tyst jag kan.
Skakar så diskret jag kan.
Jag hoppas fortfarande på att hon inte vet att jag existerar.

Och kanske gör jag inte det.
Kanske är jag inte här.
Kanske är det här inte verklighet.
Kanske drömmer jag fortfarande.
Jag somnar varje kväll och drömmer samma mardrömmar.
Om samma familj och samma rakblad.
Och kanske är det drömmarna som är verklighet.
Kanske är verkligheten inte ihopsittande.
Vi kanske hoppar runt i olika tider, olika rum.
Mellan olika människor.
Kanske är jag alltid förföljd.
Kanske har jag blivit misshandlad.
Kanske har jag blivit våldtagen och mördat.
Kanske vet vi ingenting om verkligheten.

Jag känner mig hela tiden bevakad.
Det finns kameror i teveapparater.
Det har jag varit medveten om länge.
De bevakar mig inomhus.
Fåglarna är robotar.
De ser varje steg jag tar utomhus.
Min familj leker ständigt lekar med mig.
Vem kan få mig att må sämst?

Alvedon skickar ut strålning ifrån mig.
De kan spåra mig.
Jag kan inte äta alvedon längre.
Jag vill inte bli hittad.

Igår var jag så otroligt nära att ta livet av mig.
Och om jag inte hade varit bevakad hela tiden, då hade jag nog legat på sjukhus nu.




Jag drömde om människor som drogs ned under ytan.
Jag drömde om lik i bassänger som fylldes med blod.
Jag var så ensam, även bland folk.
Ingen trodde mig. Ingen såg vad jag såg.
Jag skrek tills jag tappade rösten.
Grät mig uttorkad. Simmade i blodet.
Jag måste hitta ett sätt att visa människor vad jag ser.

Min mamma lämnade mig här, igen.
Min syster går i skolan nu.
Fast vad vet jag om det?
Allting kanske bara är saker de säger för att få mig att tro dem.
För att lura mig att det ska vara så.
Egentligen kan de vara var som helst.

Mitt hjärta bultar jättehårt.
Det känns som om min kropp är täckt med frätande syra.
Monstret i mig försöker fortfarande klösa sig ut.
Och även om min hud är så tunn, finns det fortfarande hopp kvar.
Tillräckligt med hopp för att inte hjälpa honom.
För att inte skära upp min mage för att släppa ut honom.

Jag borde inte skriva så mycket.
Men jag behöver få ut så mycket i text, som jag inte får ut i ord.
Som jag inte har styrkan att prata om.

Vad som än händer med mig, ni glömmer väl inte att jag älskar er?