Impulser och skratt.

Idag gick jag på impulsen.
Och nu är allt åt helvete hemma.

Jag träffade syster, älskade glitter syster
som jag inte sett på så otroligt länge.
Jag skolkade två lektioner.
Vi åkte hem till henne.
Vi åt söta färgglada glassar och jag kände mig inte ensam för ett ögonblick.
Vi fick impulsen att klippa mitt hår.
Hon klippte inte lite heller.
Jag såg de stora hårtussarna som fallit på golvet.
Min mamma kommer döda mig.

Det slutade med att jag har side cut.
Folk kommenterade det i skolan men det störde mig inte.
Jag är så trött på att inte kunna vara jag utan kommentarer.
Jag är så trött på de tragiska rösterna från människorna jag ser ned på.

Jag kom hem från skolan.
Rösterna i mitt huvud skrattade då jag insåg att jag var utelåst.
Jag höll på att drabbas av solsting och jag var så yr att jag inte klarade av att stå på benen.
Jag gick hela vägen hem, väntade på att falla ihop.

Jag var utelåst i drygt en timme.
Det första mamma gör när hon ser mig är att skrika på mig.
"Hur fan kunde du göra sådär?! Det kommer ta år för det där att växta ut igen! Fattar du inte det?!"
Avlägsna skratt i mitt huvud får mig att vilja dunka huvudet i någonting.

Jag tar mig in, jag gråter redan.
Hon tvingar mig att åka med henne till stan.
För ett ögonblick, när vi är bland alla människor, förändras hon helt.
Hon har en tendens att göra det, ändra sig till något bättre när vi inte är ensamma.

Jag vet det, jag ser det i henne.
Hon hatar mig.
Det gör så jävla ont. Det riktigt gnager i hela kroppen.
Rösterna skrattar hysteriskt och jag kan inte andas.
Jag kan inte höra mina tankar, jag känner bara för att skära upp handlederna.
Jag vill inte vara ivägen.
Jag vill inte vara hatad av min egen mamma.

Hon lämnar mig på guldfynd.
Jag visste att hon skulle komma komma tillbaka.
Jag hör fler skratt i mitt huvud.
Jag känner mig som den lilla flickan jag alltid varit.
Som jag alltid kände mig när jag var liten och de hotade med att lämna mig.
De lämnade mig även om de kom tillbaka varje gång.
Jag föll ihop på en pall och skakade sönder.

Skratten verkar aldrig sluta eka i mitt huvud.

Jag ser hatet. Hon vill lämna mig efter sig.

Hon kommer tillbaka.
Klagar på att jag håller pengarna fel, tar dem ifrån mig och går runt ensam.
Jag skakade hysteriskt, vickade fram och tillbaka och försökte slita upp ärren med mina naglar.
Jag lyckades hålla tårarna tillbaka.

Men så fort vi satt oss i bilen gick hon tillbaka till den hon är i vår ensamhet.
Hon skrek på mig, sådär som jag borde vara van vid nu.
Jag sa emot henne varje gång hon sa något.
Jag satte fötterna på sätet och gjorde mig så liten som bara möjligt.
Hon skrek att jag inte får träffa någon imorgon.
Det var först då jag brast i gråt.

Jag grät medans bilen rörde sig mil efter mil.
Jag funderade på att stoppa fingrarna i halsen och spy.
Jag funderade på att slita av mig bältet och hoppa ur bilen i farten.
Jag funderade på att slita upp rakbladen och skära upp mina handleder när hon såg det.
Jag funderade på att hänga mig.
På att hoppa från ett tak.
Självmordssätten rullade igenom mitt huvud.
Jag vet att jag har större problem än det.
Men allting blandas ju samman och varje liten sak får mig att bryta ihop.
Det går inte en dag utan att jag krossas sönder av tankar och gråt och smärta.