Ärrad hud.

Paniken rusar igenom mig.
Jag känner inte längre.
Jag känner inget hopp.
Kärleken är så stark, är rösterna starkare?

Jag skär nya färska sår på mina armar.
Jag får rösterna att tystna.
Rösterna är inte starkare.
De tystnar så lätt.
Ett par sår och lite blod när huden delar sig under rakbladet.
Det är över.
De tystnar.

Ibland står jag ut med rösterna i dagar.
Ibland står jag inte ut med skriken i en timme.
De överröstar mina tankar.
De överröstar folks ord.
De överröstar mina känslor.

Så jag skär ett par sår till.
Lyssnar på tystnaden, mina andetag.
Sätter på mig en långärmad tröja.
Fortsätter som vanligt.

Jag vet att jag bildar ärr på min hud.
Jag vet att ni föraktar mina armar.
Jag är bara stolt över att överleva.