I think I need a new heart.

Jag hamnar i någon slags chock.
Ett ögonblicks lamslagning som
rusar igenom min kropp och sedan
lämnar en panik efter sig. Jag skakar
och jag är så rädd. Tänk om det är
mitt fel. Tänk om det är mitt fel att
du ligger på sjukhus i hög feber.
Tänk om det blir ännu mer allvarligt.
Missfostren i mitt huvud har aldrig
skrattat såhär högt. Det är mitt fel.
Tove skriker hysteriskt att det är det.
Det är mitt fel.

Och nu orkar jag inte. Jag är inte
stark nog att klara av rösterna.
Jag klarar mig inte utan rakbladen.
Ni kan bara rädda mig för ett litet
ögonblick men sedan, när ni inte
hör, sliter rösterna ned min kropp
till det blodiga helvetet. Det tysta
paradiset och jag vågar inte motstå
det här längre. Abstinensen är för
kraftig och rösterna är för starka.
Jag var en dålig flicka. Jag grävde
ned alla mina rakblad men idag
slet jag sönder en rakhyvel under
en minneslucka, ett par nya sår.
Och jag sparade rakbladen, i en
säkerhetsnål under min tröja.
De ligger här någonstans. Jag
behöver dem. Jag behöver dig.
Jag behöver veta att allting
kommer bli sådär bra som vi
har planerat att det kommer bli.
För jag älskar dig så jävla mycket.


Fast mina rakblad finns ingenstans
längre, kanske har mamma tagit dem.
Kanske, mest troligt, ligger kläderna i
tvätten nu och jag drog med mig en
rakhyvel ifrån badrummet. Mammas
rakhyvlar är inte vassa, de svider mer
och de lämnar röda mönster, utan att
blöda, när jag drar dem över mina
ömtåliga armar. Jag tog med mig en
kniv också. Mammas rakblad är så
svåra att få ut. Det är en livlina.
Ett annat sätt att våga somna,
våga vakna, våga se er i ögonen
imorgon och le. Jag börjar bli
zebra lik igen, när tiden går och
rakbladen smeker mig. Jag skakar så,
och jag tappar dem gång på gång.
Jag tänker inte skära upp huden.
Det känns för lite. Det kommer inte få
dem att vara tysta. Det här får dem
att vara tysta. Inget blod, bara rosa
zebraränder över hela min hud.
Det här är tecken på att jag är vid liv.