"Du vet att de aldrig kommer försvinna, visst?"

Idag blev betygen satta.
Nu spelar skolan ingen roll längre, inte förens sommaren förbi.
Ändå slutar det ju såklart med tårar.
Varje jävla dag slutar ju med tårar.

Första lektionen iaktog de mina ärr.
De säger att mina ärr är töntiga.
Inte att det är töntigt att skära sig.
Bara att jag inte skär tillräckligt hårt.
Jag vill ju inte ta livet av mig.
Jag vill ju bara bli av med rösterna.
Jag vill ju bara orka leva.
Men det säger jag självklart inte.

Min kära kusin tog studenten idag.
Grattis Sofie.
Så vi var där halva dagen.

Det finns få i min släkt som inte verkar ha något problem med min stil.
Kanske för att de själva är täckta med piercingar,
tatueringar och ärr som aldrig kommer försvinna bort.
De är ju ganska jävla underbara.
Om jag skulle rymma hemifrån nu,
skulle deras hem vara det första jag tänkte på.
Är det inte ganska galet?

Under tiden vi var där gick det mesta bra.
Jag grät inte, hyperventilerade inte.
Jag lämnade rakbladen i bilen.
Jag skrattade till och från och allting var helt okej.
Min morbrors fru pekade på min arm.
"Du vet att de aldrig kommer försvinna, visst?"
Hon är nog en av de vänligaste människorna jag
någonsin har träffat. Och hennes ärr ger mig hopp.
Jag önskar henne bättre än ärr.
Men det finns någon i släkten som kanske förstår mig.
Jag kanske har någonstans att ta vägen ändå.

I bilen tog rädslan över igen.
Nu är jag ensam här ännu en gång.
Jag skulle tillbaka till Ingentinget.
Det gjorde ont i hela mig och jag kände tårarna som
tafatt verkade försöka få mig att släppa ut dem.
Rösterna skrattade ännu en gång.
Jag behöver Yasamin.

Rakbladen kunde inte hjälpa mig nu.
Jag var ensam med mina familj, som inte ville ha mig.
Jag var ensam med rösterna och skratten och skriken.
Ensam med paniken som trängde sig igenom mig.
Varför lämnade ni mig ensam här igen?

Min pappa säger till mig att jag får bo hos min mamma.
Som om han inte vill ha mig.
Som om jag inte behövs.
Det är ju klart att jag inte behövs.
Panikattacker.
Jag gråter hysteriskt.
De skrattar ännu mer hysteriskt och jag vill dö.
Än en gång vill jag dö.

Min mamma säger igen och igen samma saker.
Hon hade ju planer för i helgen.
Hon vill inte heller ha mig där.

Yasamin kommer hit ikväll.
Självmordstankarna dog ut, lika plötsligt som de kom.
Helt plötsligt vill jag fortfarande andas.